...är dags skriva av mig lite grann...

Efter att ha delat den här länken:

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article11038187.ab

På facebook, och fått en hel del reaktioner, 

Så står jag nu frågandes till om det kanske bara är som så att det som jag ser som det vanliga egentligen är det ovanliga...

Efter att ha läst artikeln så kände jag att jag kan hålla med om vissa saker,

Visste måste ett barn kunna bli negativt påverkat om det skulle växa upp ensam med en person som inte vaknade om barnet i fråga spytt ner sig mitt i natten, eller om barnet vaknat upp ledsen ur en dröm och föräldern "bara skall spela färdigt" eller om det ramlar i trappan och ingen kommer för att reaktioner ute blir, eller om de växer upp med föräldrar som aldrig tar initiativ för barnens skull..

På samma sätt som jag tror att mina barn inte heller skulle må bra av att växa upp med bara mitt daltande heller, eller att de får möjlighet att göra allt de vill, eller att jag är överbeskyddande. 

Och i mina ögon, i mitt liv är det som så att mamman är den som....

Nu fick jag en gråtande Vilja att ta hand om, så det blir over and out för ett tag...

Älskade ungar!!!