harling.webblogg.se

www.harling.panatet.se

Men nu blir det väl ännahär vi ska försöka hålla till...

... att få detta till en vana igen, känner jag...

är ofta jag går tillbaka och läser i den "gamla bloggen" inte för att bli påmind, för påmind blir jag alltid, inte för att känna sorgen, för det gör ändå, utan mer för att se att det inte bara är en mardröm, den läskigaste drömmen som finns där man mister sitt barn, och aldrig får se henne, växa upp, inte höra henne prata, och inte heller få vara med om det tre års trots som vi snart skulle få gå igenom...

Visst är det konstigt hur man kan vara besviken över att missa en sån sak...

Tindras bortgång, ser jag nu mer som en tillgång.. Hon har utan att ens fått dra ett enda andetag i världen, i livet, fått mig att tänka och se annorlunda...

Att fått mig att prioritera och förstå...

Att hon kunnat påverka utan finnas med, värmer mig så mycket, samtidigt som det får tårarna att rinna...

Jag ser på Hampus, min underbara stora prins, som fått gått igenom nått som jag kanske hade kunnat gjort på annat sätt.

han har efter Tindra tillgång även han förändrats, kanske  är det bara som så att faktiskt har blivit äldre, snart tio år gammal, och införstådd i saker, som man ibland undrar hur det har gått till...

Jag ser på Vilja, nu ett och ett halvt år gammal, och min älskade lilla sessa, i hennes ser jag allt det som jag inte får uppleva med Tindra.

Att se henne lysa upp och stolt visa storasyster Tindras minnesskåp, får mig att inse att hon finna med oss och kommer finnas med oss...

Jag känner liten Nova i magen, som gör rörelserna mer lika i magen, de rörelserna Tindra gjorde än de som Vilja gjorde.. Och det skrämmer, och det värmer...

Att allt kan vara så kluvet, jag är glad över att Hampus har blivit den han påverkad av Tindra, men också ledsen över att han faktiskt har varit tvungen att gå igenom det.

Jag är glad över hur Vilja så mycket får mig att känna och minnas Tindra i henne, samtidigt som jag är ledsen över hur mycket jag kan se vad jag inte får uppleva.

Jag är glad över hur Novas rörelser, påminner om Tindras att få minnas henne ännu starkar, samtidigt som jag är ledsen, då oron blir mer påtaglig då det är så likt...

*Fyra älskade fina barn- mitt liv, mina känslor*